Crimetime – den nya scenen

Detta är den sista delen av min bokmässerapportering för 2018.

I år hade Bokmässan ett nytt område – Crimetime. Crimetime är i grunden en deckarfestival som under tre år ägt rum på Gotland. I år slog sig festivalen samman med Bokmässan – antagligen för att locka fler besökare. Och det verkar ha varit lyckat.

Crimetime låg på övervåningen och ingick i entrébiljetten. Man märkte direkt att man kommit till en annan grej när man kom upp – området var nedsläckt och lystes upp av röda lampor och gatlyktor. Gatuskyltar pekade till scenerna som kallades Häktet och Kåken.

Det fanns flera bra sittplatser på området. Det hade byggts något som påminde om vardagsrum i mitten av området – där stod fåtöljer och soffor på mattor intill sprakande brasor.

Det var också här uppe jag och min mamma åt vår lunch på söndagen. Vi tyckte båda att det var mysigt gjort. Det kändes lite som att kliva in i en deckarförfattares stuga. Från vardagsrumsavdelningen kunde man lyssna på båda scenerna om man ville (och om man är duktig på att solla bort ljud).

Jag besökte området båda dagarna och tyckte att det var mycket folk varje gång jag gick förbi. Trots att jag inte är ett jättestort fan av deckare ville jag varje år resa till Crimetime-festivalen och titta. Att kombinera litteratur och Gotland kändes exklusivt. Men det blev aldrig av, och jag kan tänka mig att det var så för många. För min del var det både priset och tidpunkten på året som satte käppar i hjulen.

Genom att slå sig ihop med Bokmässan kunde fler komma och se på Crimetime. Eftersom jag aldrig varit på Crimetime Gotland vet jag inte hur mycket de fått skala ner – men för mig som besökare kändes det som att Crimetime var ett extra område som tidigare varit otillgängligt låsts upp.

Förutom sittplatser och mat bjöd Crimetime på många bra samtal på scenerna, som var gratis för alla besökare. Crimetime-scenerna erbjöd, enligt min mening, de bästa samtalen vid sidan av samtalen på Skriva-scenen. Egentligen hade jag kunnat ägna alla fyra dagar åt att springa mellan scenerna och fått mycket i utbyte (men också missat mycket annat spännande).

Jag såg ett riktigt bra samtal mellan Kepler (Alexandra och Alexander Ahndoril) och Sofie Sarenbrant på scenen Häktet, om hur man skriver en bestseller.

De pratade bland annat om hur viktigt det är att älska sina karaktärer och vara nyfiken på dem, om att man ska skriva sådant man själv vill läsa och att varje kapitel bör föra berättelsen vidare för att läsaren ska känna ett sug att läsa vidare.

Sarenbrant tipsade om att inte leta tid för skrivandet, utan bara skriva. Det är jag så himla dålig på. Jag väntar alltid på att ”få tid” att skriva, att kunna sätta mig ner och slappna av med en kopp te. Men den där tiden kommer så sällan.

Alexander påminde om att det sällan blir fantastisk text när man skriver – tvärtom måste man lägga mycket tid på att skriva om och ta bort.

Avslutningsvis vill jag kort sammanfatta något Sarenbrant sa på samtalet:

Fejka ett självförtroende i skrivandet. Tänk att du är bäst på att skriva. Det är bättre att ha en text att jobba utifrån än att inte ha någon text alls.

Trevlig start på veckan!

Bloglovin’ │ Instagram

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s