Snabbguiden: Bli bättre på att boktipsa

Tycker du att det är svårt att boktipsa? Det tycker jag. Jag kan massor om böcker, jag är omgiven av böcker alla mina vakna timmar, jag har bra koll på ny litteratur tack vare mitt fantastiska Instagram-flöde med alla fantastiska bokbloggare (och förlag) såväl som gammal litteratur tack vare min utbildning, men ändå känns det svårt att tipsa andra om böcker. Svårt, men väldigt kul.

Jag blir alltid så glad när jag lyckas boktipsa andra människor med framgång. Jag boktipsar ju andra hela tiden här på bloggen, jag vet, men det är helt annorlunda att göra det ansikte mot ansikte. Det blir ofta en annan form av diskussion, eller åtminstone samtal.

Allra roligast är när låntagare kommer tillbaka för att få fler tips, om de gillade mina tidigare tips och vill veta om jag kan föreslå fler böcker i samma stil. Då känns det som att jag gjort något rätt. För biblioteksjobb är ändå så mycket mer än att låna ut böcker. Det känns fint att kunna skapa samtal om litteratur.

Jag tog med mig mycket från min tid på Akademibokhandeln, varav en sak var att våga boktipsa. Att våga prata med främmande människor är inte alltid helt lätt för alla. Särskilt inte när man är osäker på hur ens tips kommer tas emot.

På Akademibokhandeln är boktipsandet en grej mycket mer än på bibliotek. Ibland kunde hela arbetsdagar gå till att bara boktipsa, men oftast varvade vi mellan att stå i kassan och att prata med kunder. Men man pratar såklart mycket med kunder i kassan också, och får chans att boktipsa då med eller åtminstone att samtala om böcker.

På bibliotek ingår förstås samtal med besökare och om de själva ber om boktips så gör bibliotekarier sitt bästa för att tipsa (vilket oftast blir väldigt bra), men jag har inte sett någon annan aktivt gå fram till låntagare och tipsa. Det är något jag snappat upp från Akademibokhandeln.

Spontan boktipsning, kanske vi kan kalla det, brukar jag göra till exempel om jag ser någon stå och fundera väldigt länge eller kanske tittar en längre stund i hyllan för nyinkomna böcker. Men jag vill ju inte störa funderarna – alla vill inte få boktips. Vissa vill fundera på egen hand. Och det är såklart helt okej det med. Så det gäller att bara gå fram och tipsa när det verkar okej (vilket jag inte alls är helt proffs på, men magkänslan brukar funka rätt så bra).

Ibland ber låntagare mig om boktips. De kan ha riktigt specifika önskemål på vad boken ska innehålla, och det är ibland svårt. Ibland säger de att de läser vad som helst, och det kanske vissa gör, men det blir också svårt. Att boktipsa är svårt.

Jag tipsar inte alltid om böcker jag själv läst, utan även om böcker jag läst om och böcker jag hört om. När man jobbar med böcker är det bra att ha koll på mycket litteratur, och det är svårt att hinna läsa allt.

Alla andra har ju inte samma smak som mig, heller. Så det gäller också att kunna se förbi sin egen smak när man boktipsar – att se andra kvaliteter i texten. Även om jag tyckte att Nej och åter nej av Nina Lykke inte var en toppenbok så håller ju inte resten av Sverige med. Och det är så det ska vara.

När man jobbar med böcker får man mycket boktips själv också. Jag får flera boktips om dagen, både via mina jobb och via sociala medier och det är så kul. Men också så tråkigt, för jag hinner ju omöjligen läsa allt jag tipsas om. Jag brukar dock skriva ner de mest spännande böckerna i en lista jag har i mobilen (jag har inte vågat räkna på antalet av rädsla för att svimma av).

Snabbguiden: Vill du också bli bättre på att boktipsa? Här är mina bästa tips!

  • Våga! Testa! Chansa! (lättare sagt än gjort, men du kan!)
  • Ljug inte. Det lyser igenom. Har du inte läst en bok är det bäst att erkänna det.
  • Man får boktipsa om böcker man läst om. Eller hört om. Folk brukar förstå att man inte kan ha läst allt som finns i bokdjungeln.

Bonus:

Det svåraste att tipsa om, tycker jag, är böcker om hundar. Och böcker om trädgårdsskötsel. Det är helt klart inte ämnen jag är särskilt bevandrad i. Häromdagen hjälpte jag ett par leta efter en bok om valpuppfostran som de skulle ge sin son då han just skaffat valp. Det slutade med att de gick hem med en bok om enkla trick att lära sin hund. Inte riktigt samma sak.

Bonus 2:

Twilight-boomen har ännu inte lagt sig, har jag märkt. Så att hitta böcker som påminner om Twilight har blivit mitt nya uppdrag. Oftast tipsar jag om typ After av Anna Todd (just nu aktuell som pocket på svenska samt film på bio!), men det gäller att läsa av situationen lite. Det är inte alltid just den går hem. Men om det är just den där spännande kärleken med den svåra killen de vill ha är den ett ganska säkert kort.

Är de mer intresserade av fantasyinslagen i kombination med den komplicerade kärleken brukar jag tipsa om till exempel Mörka drömmar, livsfarlig kärlek av Kami Garcia (del ett i Beautiful Creatures). Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren brukar också gå hem för de flesta.

Just bra kärleksböcker finns det ju gott om. Ett favorittips i genren är Till alla killar jag har gillat av Jenny Han.

Lämna gärna en kommentar med dina bästa boktipsningstips! 

Bloglovin’ │ Instagram │ Facebook

 

Annonser

Chokladrickarrast och en autofiktiv bok

Fikarast! Precis här tycker jag om att sitta i personalrummet på Världslitteraturhuset. Andas in, andas ut, dricka varm choklad. Och så läsa lite, såklart. Här läser jag Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid.

Att det blev just den boken var helt av en slump, men jag är glad att det blev det. Nora eller Brinn Oslo brinn är en autofiktiv berättelse dels om svartsjuka och dels om sjukdomen endometrios. De två smärtorna vävs samman till en verklighetsnära bok med tunga teman, men det svarta vägs upp av Frids humor. Resultatet blir en bok som är lättläst utan att vara platt, tung utan att vara dyster.

Nora eller Brinn Oslo brinn har fått ett väldigt gott mottagande, och jag förstår varför. Jag hann inte komma särskilt långt i boken på min rast, men jag kom tillräckligt långt för att låna med den hem. Jag vill läsa mer.

Har du läst Nora eller Brinn Oslo brinn?

Bloglovin’InstagramFacebook

Att ta vara på lästiden

Det gäller att försöka ta vara på varje ledig stund. Som här till exempel – när jag väntar på att gårdagens broccolisoppa ska bli varm och passar på att läsa Mitford-morden mellan omrörningarna.

1970-01-01 01.00.00 2.jpg

Nu börjar jag äntligen komma in i läsandet igen! Sakta men säkert. Jag har lärt mig acceptera att ibland har man svackor, och att jag kan jobba på mina svackor. Jag mår ju trots allt bäst när jag läser mycket.

Jag har kommit ungefär halvvägs i Mittford-morden. Det har tagit lång tid, och om detta var för något år sedan hade jag varit besviken på min läshastighet (eller avsaknaden av den). Men nu vet jag att långsam läsning är bättre än ingen alls. Det får ta sin tid. Annat får lov att komma emellan ibland.

Jag hade förhoppningar på att den skulle vara en mysdeckare i Agatha Christe-pysseldeckarstil och visst påminner den om det. Mest fokus ligger på att skildra det flådiga livet i Londons aristokrati och boken ligger närmare Downton Abbey än pusseldeckare á la Agatha Christie, men den är verkligen bra. En bra bok att läsa i lite då och då tror jag, eller om man vill koppla av en stund och inte tänka så jättemycket (och det menar jag i all välmening – boken är inte alls tråkig).

Och som vanligt läser jag flera böcker samtidigt. Det är kanske inte det smartaste när man försöker ta sig ur en lässvacka. Men det är så himla trevligt på något sätt ändå! Det finns så mycket jag vill läsa.

Vad läser du?

Bloglovin’ │ Instagram │ Facebook

Spännande ny bok och ännu mer spännande nytt te

Jag slutade tidigt igår, så jag passade på att sätta mig i soffan med en ny bok och lite gott te.

Boken är den andra fristående delen i Promise Falls-trilogin, en serie som kretsar kring den lilla staden Promise Falls som är utsatt för någon som vill att alla ska få sona för det förflutnas synder. På baksidan finns en blurb av Stephen King vilket bara gör mig ännu mer intresserad av boken. Återkommer när jag läst lite i den!

1970-01-01 01.00.00 3.jpg

Testade samtidigt ett spännande te jag fått hemskickat på post av @drgrel – ett te med smak av semla. Jag såg för några veckor sedan på hennes Instagram-sida att hon drack det, och eftersom jag är Nicke Nyfiken frågade jag om det verkligen VAR te som smakade semla. Och det var det! Hon var vänlig nog att skicka mig lite att testa, så nu har min nyfikenhet stillats.

För alla andra som också undrar hur semmelte smakar – det smakar semla. Haha. Jag funderade på att ha i en skvätt grädde för att göra upplevelsen komplett, men mjölk räckte gott och väl. Mycket gott! För en kardemummaälskare som jag är det ett fint te, och det kan mycket väl ersätta ”riktig” fika.

Bloglovin’ │ Instagram │ Facebook

Ett magiskt äventyr

En bok jag läst nyligen och verkligen tyckt om var Nevermoor: Morrigan Crows magiska förbannelse av Jessica Townsend. Jag hade på känn att jag skulle tycka om den, för på baksidan stod det något i stil med att den passar de som tycker om böckerna om Harry Potter (och jag tycker ju verkligen om Harry Potter). Det fick mig förstås att vänta mig att boken skulle utspela sig på en häxskola, men riktigt så är det inte.

Boken om Morrigan Crow och Nevermoor är Jessica Townsends debut, och det är en strålande sådan. Med den tar hon sig försiktigt in på J.K Rowlings och C.S. Lewis gamla jaktmarker. Magin sipprar ut genom bladen och skickligt placerade mysterier gör att boken är svår att lägga ner.

Morigan Crow är tio år, och hon är född med en förbannelse. Allt som går fel skylls ständigt på henne. På sin elfte födelsedag ska Morrigan Crow dö. Det är ödet för alla förbannade barn.

Morrigan har inte haft många nöjen i sitt otursförföljda liv. Hon har inga vänner och hon kan knappt prata med någon utan att något olyckligt händer. Men så en dag, som en slags tidig födelsedagspresent, får hon följa med sin pappa på ett evenemang där alla vanliga unga ska visas upp. På evenemanget har de andra barnen i Morrigans ålder möjlighet att bli tilldelade en typ av stipendium. Morrigan ser på med förundran men också med ett visst mått av sorg – de andra barnen har en framtid framför sig. Själv ska hon dö.

Men så blir Morrigan också erbjuden stipendier, flera stycken. Flest av alla, och flest än någonsin tidigare. Det måste vara ett skämt. Vem vill ta sig an ett otursförföljt förbannat barn som dessutom snart ska dö?

Ingen alls. Så Morrigan får gå hem igen och invänta sin tionde födelsedag. Men konstigheterna har bara börjat. En underlig man ger Morrigan en ny chans att leva. Han räddar Morrigan från dödsdomen och tar henne med till Nevermoor, men hon är inte helt i säkerhet där heller. Först måste hon klara några prov för att gå med i Wundersamfundet.

Morrigan lär sig om den nya platsen hon hamnat på och lär känna nya vänner, men hela tiden finns det faror som lurar i närheten. Samtidigt måste hon upptäcka sin talang – kommer hon inte på vad det är i tid blir hon utkastad från Nevermoor och missar sin chans att vara en del av något.

2019-03-05 01.58.35 1.jpg

Om vi börjar med inlagan: Boken känns magisk tack vare stjärnorna som pryder inlagan (förmodligen en idé saxad från Harry Potter-böckerna). Typsnittet på kapiteltitlarna bidrar också till den magiska känslan. I början störde jag mig på att texten inte har rak marginal utan istället är högerställd, men efter ett tag vande jag mig och tänkte inte alls på det.

Även omslaget signalerar tydligt att det är en bok med magiskt innehåll man håller i handen. Man kan även få en hint om tempot i boken av omslaget: snabbt och omtumlande, vilket man kan förstå från den virvelvind omslaget illustreras med. Det kan gå flera månader från ett kapitel till ett annat, och ibland bara någon enstaka dag. Början, alltså tiden innan hon kommer till Nevermoor, känns lite långdragen men absolut inte händelsefattig. Hela boken utspelar sig under ungefär ett läsår.

Boken är tjock, kanske lite för tjock för att den ovane läsaren ska välja den. Men bokens tjocklek påverkar inte litteraturälskaren nämnvärt.

Det saknas inte magi i boken. Särskilt gillar jag magin på hotellet. Idén att hotellrummen anpassar sig efter den som bor där känns spännande. Jag saknar dock det praktiska användandet av magi. Jag väntade mig att Morrigan skulle få gå på någon slags magisk skola och lära sig häxkonster, men hon går inte ens i skolan. Tiden mellan prövningarna känns också utdragna ibland, för det är egentligen på prövningarna det mesta händer. Annars latar sig Morrigan mest.

Nevermoor: Morrigan Crows magiska förbannelse är den första delen i en hel serie om Nevermoor, och jag ser fram emot att läsa kommande delar. Del två släpptes i februari på svenska, och av vad jag kan utläsa ska den utspela sig på en magisk skola. Håller tummarna för lite lektioner!


Några väl valda ord om Nevermoor: Morrigan Crows magiska förbannelse:

Magi, mystisk, äventyrlig


Tips!

Gillar du Harry Potter, eller kanske Magisterium-serien? Då kommer du gilla den här.


Titel: Nevermoor: Morrigan Crows magiska förbannelse

Författare: Jessica Townsend

Utgivningsår: 2018

Förlag: Semic

ISBN: 9789155264727

Adlibris │Bokus

 

Bloglovin’ │ Instagram │ Facebook

 

En gotisk besvikelse

Så. På Bokmässan 2018 lyssnade jag på ett väldigt inspirerande samtal mellan Mats Strandberg och Maria Ernestam. Ernestam hade då just kommit ut med en ny roman, Innanför murarna, och jag kände direkt att jag måste läsa den. Jag tyckte att hon verkade himla duktig på skräck, som att hon hade koll på hur man skriver för att skrämma. Boken lät som om den var inspirerad av den gotiska berättartraditionen och eftersom jag är en sucker för gotik reserverade jag den på biblioteket direkt.

(om du vill läsa hela inlägget där jag skriver om det här samtalet kan du klicka här)

Så, jag reserverade alltså boken. Den kom till biblioteket … och jag hämtade aldrig ut den. Annat kom väl emellan, antar jag. Boken föll i glömska tills jag för några veckor sedan kom på den igen – och denna gången lånade jag den.

Jag tog hem den och satte mig förväntansfull i soffan och började läsa … och kände efter bara ett par meningar att det här inte alls var vad jag förväntat mig. Jag tyckte inte alls om den. Jag förstod den inte. Hela texten kändes bara konstig. Tråkig. För detaljrik om vad berättaren känt om olika saker som kändes helt irrelevanta för mig som läsare.

Så jag gav faktiskt upp efter första kapitlet. Så tråkigt. Jag hade sett fram emot att läsa den. Jag undrar om den blev bättre efter det där första kapitlet. Gav jag upp för tidigt?

Har du läst Innanför murarna av Maria Ernestam? Vad tyckte du?

Bloglovin’ │ Instagram │ Facebook

Läsning i mars

Jag vill verkligen, verkligen komma igång med läsningen igen. Min att-läsa-hög kan tyckas se liten ut – det tycker i alla fall jag. Jag har så många böcker jag gärna vill läsa, men jag kände att det är bäst att börja smått och trappa upp det senare.

Böcker jag saknar i högen är böcker om skrivande – alltså inte böcker om att redigera text utan om att skapa text. Det var längesedan jag läste en sån bok och jag har flera (olästa) i hyllan. Men det får bli en annan månad.

Jag kan inte sluta gråta fick jag i brevlådan för ett par veckor sedan. Jag har försökt läsa den, men det är en tung bok. Absolut inte svår att läsa språkligt, men den har ett oerhört tungt innehåll och tema: utmattning. I mars ska jag dock ta tag i att läsa den.

Mitford-morden har jag påbörjat, men bara litegrann. Jag tror det kommer vara en bok jag tycker om.

Jag tänkte egentligen ha en Agatha Christie-bok på månadens lista, men kände att jag nog får min dos av mysdeckare med Jessica Fellowes den här månaden.

Medveten ekonomi är en bok om beteendeekonomi, ett gränsområde mellan ekonomi och psykologi. Boken är (såklart) på min lista för att fylla mitt behov av att lära mig mer om ekonomi. Beteendeinriktningen känns också spännande.

Uppdrag språkgranskning har jag lånat hem för att se om den är något att köpa, alltså något jag kan ha användning av i mitt fortsatta yrkesliv. Boken är författad av examinerade språkkonsulter i svenska och ska fungera som en praktiskt handbok för alla som arbetar med att förbättra andras texter.

Hemsökelsen på Hill House har jag velat läsa HUR LÄNGE SOM HELST. Nu tänkte jag äntligen ta tag i det.

Bloglovin’ │ Instagram

Lässvackor och tedrickande

Igår slogs jag av hur sällan jag sätter mig och läser i soffan/sängen med en kopp te nu för tiden. Jag var riktigt bra på det förut men nu känns det på något sätt inte riktigt läge för det längre. Jag hade nästan en liten ritual som gjorde läsningen till något speciellt, något att se fram emot.

Jag läser fortfarande, såklart. Det är svårt att vara en läsande person som inte läser alls, då hade jag inte alls mått bra. Men jag läser allt mer sällan, och jag mysläser väldigt sällan. Ni vet, när man gör det extra mysigt med massa filtar och kuddar, när man dricker te (eller annat gott) och kanske äter lite chokladbollar.

Det senaste har det känts lite som att jag inte tycker om någon bok jag läser. Egentligen tror jag inte att alla böcker jag påbörjat det senaste varit *dåliga*. Det känns rätt osannolikt. Det beror nog mer på att jag hamnat i någon slags lässvacka igen.

Förut kunde jag ligga och läsa i flera timmar i sträck. Nu är det så mycket annat som tar upp min tid och pockar på min uppmärksamhet. Fast egentligen ligger nog problemet mest i att jag inte tar mig den tiden längre. Ibland hamnar jag i såna här lässvackor, jag vet att jag skrivit lite om ämnet tidigare men jag tycker trots det att det är viktigt att ta upp. Jag har tagit mig ur svackorna tidigare och jag ska göra det igen.

Så igår kokade vi te, jag och min sambo. Sedan satte vi oss i soffan och läste. Så skönt! Så trevligt!

2019-02-27 09.18.07 2.jpg

Jag påbörjade första delen i Mitford-morden som verkar kunna bli en favorit. Boken har bott hemma hos oss i flera månaden. Den har stått på fönsterbrädan vid sängen (det är där jag förvarar böcker jag läser och har tänkt läsa snart). Jag älskar Downton-serien och den tidsperiod i England som serien utspelar sig under. Mitford-morden tar avstamp i efterkrigstiden på 1920-talet, så prognosen för att jag ska tycka om boken ser god ut.

Hoppas det blir fler såna här te- och läskvällar framöver.

Bloglovin’ │ Instagram

En förhållanderoman och ett sidospår om barnböcker

Ibland har jag inte så jättemycket att göra när jag jobbar. Så var det till exempel i lördags när jag jobbade ett kort pass på Kortedala bibliotek.

Vi hade redan, dagen innan, ställt upp nästan all skön- och facklitteratur både på vuxna, barn och unga. Plocklistan, alltså den lista vi på biblioteken får med böcker som reserverats och ska plockas i hyllorna för att sedan skickas till det hämtställe låntagaren valt, var kort och avverkades på under en timme. Det var inklusive bilderböcker, vilka jag ibland tycker är omöjliga att hitta.

Kan vi frångå det som det här blogginlägget egentligen skulle handla om (att ha lite att göra på jobbet) bara ett ögonblick? Alltså pek- och bilderböcker på bibliotek. Kan vi prata lite om det? Jag tycker självklart att det är himla bra att böcker för små barn går att låna och reserveras på biblioteken. Men varför ska de vara så omöjliga att hitta?

Ja, barn plockar böckerna och lägger tillbaka dem på fel ställen (vi kan inte klandra dem). Nej, vi som jobbar på bibliotek kan omöjligen gå igenom alla bilderböcker och se till att de står rätt varje dag (eller ens varje vecka, kanske). Men jag hade blivit SÅ glad om det fanns ett bättre system som funkar både för barnen, föräldrarna och bibliotekarierna. Kanske ett ämne att forska vidare i.

Hur som haver, låt oss återgå till den ursprungliga tanken med blogginlägget. Vi hade alltså ungefär ingenting att göra. Förutom när låntagare kom fram och behövde hjälp eller undrade över något, förstås.

Mitt uppdrag för dagen var att sitta i välkomstdisken, kan man kanske kalla det. Alltså den disk närmast ingången. Det innebär att jag behövde hålla mig i området ganska mycket, och eftersom vi inte hade mycket annat att göra blev det så att jag i perioder kunde sitta och läsa relativt ostört.

2019-02-26 01.20.38 1.jpg

Ja, jag kan läsa på arbetstid! Hur härligt? Vilken dröm? Här ovan ser ni en liten del av mig, och boken under min hand är Maken av Gun-Britt Sundström. Jag fick hennes nyutkomna Skrivliv i julklapp av mina föräldrar, men innan jag börjar läsa den ville jag läsa Maken; författarinnans kanske mest omtalade romaner.

Jag har inte kommit särskilt långt i den ännu, kanske runt 100 pocketsidor, så jag har inte riktigt hunnit bilda mig någon uppfattning om den ännu. Men jag kan säga att jag inte riktigt förstår all uppståndelse kring den. Maken är en förhållanderoman som ska skildra ett pars relation under sju år, deras upp- och nedgångar. Knappt ett kvarts år har väl gått efter mina hundra sidor, och kanske är det därför jag ännu inte riktigt fattat grejen med den. Det har kanske helt enkelt gått för kort tid.

Kvinnan man följer, Martina, påminner så mycket om min bästa vän. Jag tror det är därför jag hållit ut så länge med att läsa den ändå. Utan Martina (och min jämförelse med min bästa vän) hade boken varit lite tråkig.

Jag upplever boken lite som en vanlig återberättelse av livet. Lite som om min bästa vän sitter mittemot mig på ett café och berättar om vad hon hittat på den senaste veckan. Fast det händer liksom inte så mycket. Jag tror inte att det passar mig, riktigt.

Förutom att innehållet är tråkigt tycker jag också att det språkliga är det. Styltigt och enformigt. Känns gammalt på ett annat sätt än många äldre böcker som ju faktiskt ibland inte alls känns gamla. Jag vet inte om det är det lite poetiska draget i texten som ger mig den känslan.

Det känns lite som att jag klagar utan grund här, och jag har inte boken nära mig och kan således inte peka på faktiska saker jag ogillar (eller gillar) med den. Egentligen är det bara en känsla – jag har inte läst boken med några särskilda intentioner att recensera eller undersöka, utan ville bara få någon slags uppfattning om den innan jag påbörjar min läsning av Skrivliv. Självklart kan man analysera en roman grundligare än jag gjort här även utan intentioner – men själv har jag bara skrapat lite på ytan.

Jag förstår dock andra recensenters åsikter om att boken håller än idag. Själva temat funkar ju, och det finns mycket saker för läsare att känna igen sig i (både de som levde på 60- och 70-talet och de som inte gjorde det). Jag till exempel, som inte levde på 60-talet, kan känna igen mig i de vardagliga sakerna, som att gå på föreläsningar, att flytta, att bo långt ifrån sin familj, att gå på fika med kurskamrater, diskussioner om hur ett förhållande ”ska”vara och så vidare, och så vidare.

Om jag kommer läsa vidare? Only time will tell. Jag jobbar på Kortedala nästa lördag igen, och finns den kvar kanske jag ger den en chans till. Om det är lika lugnt på jobbet.

Har du läst Maken? Vad tyckte du i så fall? Lämna gärna en kommentar!

Bloglovin’ │ Instagram

En riktigt god jul

”På julaftons morgon vaknade Morrigan till dofterna av kanel, citrus och vedrök. En brasa sprakade glatt i eldstaden, och på sänggaveln hängde en stor, röd strumpa, proppfull med småsaker.”

ur Nevermoor av Jessica Townsend

Jag har streckläst Nevermoor och kom just till kapitlet om dagen innan julaftonen (”Slaget om julafton”, ett mycket mysigt kapitel) igår kväll. Idag inleder jag julafton med kapitlet om julafton, ”En ganska god jul”.

Tomtegröten puttrar på spisen, och när den är klar ska vi se sista avsnittet av årets julkalender. Imorse hittade vi presenter i våra julstrumpor – tomten hittade hit trots att jag nyligen flyttat. Vi ska ha en ganska lugn morgon idag, vi bestämde att vi skulle gå upp tidigt så vi hinner utnyttja dagen och ta det lugnt.

Jag ser så mycket fram emot julmaten. Det gör jag varje år. Det är favoriten med hela julafton. Det och allt pynt, all stämning. Jag tycker att vi varit riktigt bra på stämning här hos oss i december. Vi har haft massor med tända ljus, en fin gran, julmusik på repeat, julfilmer nästan varje kväll.

Idag firar vi tillsammans med min sambos familj – vi blir 14 stycken, så det blir ett stort firande. Imorgon reser vi till min familj för ett betydligt mindre firande.

Önskar er alla En riktigt god jul! 🌟

Bloglovin’ Instagram