Bus på jobbet: Sliter sönder böcker

Har ni någonsin funderat på vad som händer med böcker som rensas bort från biblioteken? Ibland gallras böcker som blivit gamla och utdaterade bort från hyllorna, böcker som inte längre är snygga (ja, tydligen är det också en orsak att ta bort böcker), böcker som förstörts av många utlån eller böcker som helt enkelt inte lånas längre. Vet ni vad som händer med dem? Well, undra no more!

Jag hade i veckan ett uppdrag på min innetjänst på ett bibliotek att riva sönder och kasta de där böckerna som gallrats från hyllorna. Böckerna fyllde ungefär en halv rullvagn, så bibliotekarierna hade verkligen gått loss på hyllorna.

Jag förstår att böcker måste rensas bort från hyllorna för att nya böcker ska få plats. Men det gör trots allt ont i hjärtat, och särskilt när det är en själv som förseglar böckernas dystra öde.

2019-02-28 03.59.38 1.jpg

Oftast säljs de där gallrade böckerna för en liten slant. Då kan böckerna hitta nya ägare som kan ta hand om dem, och det känns ju ändå bra. Att de kan få en andra chans. Men alla böcker säljs inte, och då får de kastas. Alla kan inte säljas för att de är så slitna. Det är ju inte så konstigt egentligen, för man kan ju inte spara på allt (som min sambo försöker lära mig när jag visar min kvittosamling). Och böckerna återvinns ju trots allt, så att pappersmassan kan användas till nya böcker.

Så det man gör då, lite mer i detalj (för den som klarar såna här hemskheter), är att man river ur inlagan ur pärmen. Sedan kastar man inlagan i pappersåtervinningen. Pärmen sorteras för sig. Det känns lite som att man dödar boken. Och sen separerar man inlagan och omslaget, så de får inte ens vila tillsammans. Men – böckerna återvinns ju, trots allt, så att pappersmassan kan användas till nya böcker.

Så jag stod där inne, hade precis kommit till jobbet en tidig morgon och fick i uppdrag att riva sönder och kasta böcker. Det kan göra vilken bokälskare som helst lite grinig. Men som tur var fanns det kakor i fikarummet, så när jag rivit alla och kastat dem smet jag in där och knaprade i mig ett par. Och så tänkte jag på alla nya böcker som kan få liv av att några gamla slitna har slängts. Då kändes det lite bättre.

Bloglovin’ │ Instagram

Annonser

Jag är min värsta kritiker

Det fanns en tid då orden flödade ur mig i en nästan farlig hastighet (farlig i den bemärkelsen att spetsen bröts av på blyertspennan och jag tvingades vässa den igen, eller tangenterna fastnade tillfälligt efter ett för hårt slag och jag fick slå ännu hårdare på dem för att de skulle lossna igen och sluta skriva ”jjjjjjjj” tre A4 i rad). Kreativiteten ville ut, språket ville ta plats. Och det var inte alltid bra text. Men då brydde jag mig inte.

2018-06-14 10.50.32 1.jpg

På senare år har jag börjat fastna. Jag kan fundera över ett och samma ord i flera timmar och vägra fortsätta skriva innan jag kommit på precis rätt ord. Men jag vill ju egentligen skriva. Och för att skriva måste jag låta orden flöda igen.

Undermedvetet tänker jag nog att den text jag producerar måste vara perfekt direkt. Men jag vet att det sällan är så riktigt bra böcker skrivs. Jag hörde det så mycket på bokmässan i höstas och jag försökte ta det till mig redan då, men ändå sitter den där spärren kvar. Hur kommer det sig, egentligen?

Igår läste jag ett stycke i Musan av Jessie Burton som handlar om just det här – att kunna separera sitt egenvärde från sin produktion. Skulle det påverka kvaliteten på ens arbete om man kunde det, om man inte längre kopplade sin text till sin person? Jag tror det är det som är mitt problem – jag ser min text som en förlängning av mig själv. Om jag inte gjorde det, om jag såg den som något helt separat, skulle kanske den där spärren lossna.

2018-06-14 05.11.35 1.jpg

Har ni något tips på någon bra sida/bok/annat med skrivövningar? Vill skriva allt, men skulle vara extra kul med något fantastikbetonat. Eller har ni något annat tips på hur man kan komma över sig själv och fortsätta skriva?

Bloglovin’ │ Instagram

Semmelmys och läskväll

Idag är det fettisdagen! Vi är rätt bra på att fira bakelsedagar här hemma, så det är precis det vi gör idag också.

Ikväll har jag läst ungefär 50 sidor till i Mitford-morden. Den var lite mörk i början och jag funderade ett kort ögonblick på om jag skulle lägga ner den, men jag fortsatte. Och jag är glad för det!

Boken påminner allt mer om teveserien Downton Abbey ju längre in i berättelsen jag kommer. Louisa har just anlänt till Asthall Manor, där hon tagit anställning som barnflicka. Jag ser fram emot att läsa om vardagsbestyr på herrgården. Jag är så tråkig, tycker det är mycket intressantare att läsa om sånt än typ om fiktiva mord i Ystad. Att läsa om vardagligheter på en brittisk aristokratisk familjs gods, alltså.

Nu ska jag äta min semla och umgås med sambon. Hoppas ni har en fin kväll!

Bloglovin’ │ Instagram │ Facebook