Ostutmaning och verklighetsflykt i charmig debutfeelgood

Paris. Kärlek. Ost. – en bokrecension

Tack till Hoi förlag för recensionsexemplaret!

IMG_20191111_162019_905.jpg

Förlagsassistenten Ella är nysingel. Efter en katastrofal dejt med mannen hon delat sitt liv med i åtta år åker hon hem med brustet hjärta utan en ring på fingret. Hon känner sig vilsen, och för att råda bot på det bestämmer hon sig för att ta sina sparpengar och resa till Paris.

Hon checkar in på ett billigt hotell och ägnar sina första dagar åt att strosa runt och provsmaka ost innan hon förstår att hon behöver tillgångar för att finansiera sin tillvaro i en av världens dyraste storstäder. Sakta men säkert börjar hon ordna upp sin tillvaro med ett (hyfsat) betalt jobb, flera goda vänner, en potentiell pojkvän, ett lyxigt hem och en egen osthandlare som utmanar henne att smaka på Frankrikes alla ostar.

”Jag vill också resa till Paris!” tänkte jag genom hela boken. Jag vill också äta ost hela dagarna, jobba helg på café och mingla med eleganta fransmän och fransyskor. Läsningen blev en perfekt verklighetsflykt från regnet och den allmänna tristessen här i gråa Göteborg, och boken lästes ut på några få kvällar nedbäddad i sängen med en kopp te.

Osten beskrivs med en sådan passion att jag som läser känner smaken i min egen mun, och det är troligen ingen slump då författaren Victoria Brownlee själv arbetar som matskribent och är bosatt i Frankrike. Paris. Kärlek. Ost är hennes debutroman. En uppföljare har redan släppts på engelska med titeln Escape to the French Farmhouse.

Den största kärleken finner Ella kanske i slutet av boken, som det ska vara i en feelgood, men boken genomsyras av flera andra kärlekar också. Några av dem hintas redan i titeln: kärleken för Paris och kärleken för ost – två kärlekar tätt sammankopplade med hennes förra partner men som trots det bara växer och präglar hela boken.

Paris. Kärlek. Ost. hade tjänat på att dra ut på romanen kanske femtio sidor till. Upplösningen kommer för snabbt, och det är alldeles för enkelt. Ella skrattar bort sitt brustna hjärta och allt löser sig nästan för bra. Jag saknar lite motgångar, ett crescendo. Istället blev de sista sidorna lite av ett platt fall.

Korrekturläsaren och redaktören har gjort några substantiella missar, men trots det och det plötsliga slutet tycker jag att Paris. Kärlek. Ost. är en riktigt bra feelgood-roman som lämnar läsaren med mersmak.


Några väl valda ord om Paris. Kärlek. Ost.:

Verklighetsflykt. Charmig. Romantisk.


När ska du läsa Paris. Kärlek. Ost.?

Den inleds under sommaren men sträcker sig över ett år. Jag saknar lite mer kopplingar till årstiderna, som till exempel i Vägen till Sugar Maple Inn. Trots att en stor del av romanen utspelar sig under hösten och vintern skildras inte mycket alls av det, utan det finns mest med lite i bakgrunden. Julafton har ett kort eget kapitel. För mig passade den perfekt att läsa nu när jag önskar lite extra verklighetsflykt under våra mörkare månader, men jag tror den passar bra att läsa precis när som helst.


Titel: Paris. Kärlek. Ost.

Författare: Victoria Brownlee

Utgivningsår: 2019

Förlag: Hoi

ISBN: 9789155264727

AdlibrisBokus

Bloglovin’InstagramFacebook

Ett magiskt äventyr

En bok jag läst nyligen och verkligen tyckt om var Nevermoor: Morrigan Crows magiska förbannelse av Jessica Townsend. Jag hade på känn att jag skulle tycka om den, för på baksidan stod det något i stil med att den passar de som tycker om böckerna om Harry Potter (och jag tycker ju verkligen om Harry Potter). Det fick mig förstås att vänta mig att boken skulle utspela sig på en häxskola, men riktigt så är det inte.

Boken om Morrigan Crow och Nevermoor är Jessica Townsends debut, och det är en strålande sådan. Med den tar hon sig försiktigt in på J.K Rowlings och C.S. Lewis gamla jaktmarker. Magin sipprar ut genom bladen och skickligt placerade mysterier gör att boken är svår att lägga ner.

Morigan Crow är tio år, och hon är född med en förbannelse. Allt som går fel skylls ständigt på henne. På sin elfte födelsedag ska Morrigan Crow dö. Det är ödet för alla förbannade barn.

Morrigan har inte haft många nöjen i sitt otursförföljda liv. Hon har inga vänner och hon kan knappt prata med någon utan att något olyckligt händer. Men så en dag, som en slags tidig födelsedagspresent, får hon följa med sin pappa på ett evenemang där alla vanliga unga ska visas upp. På evenemanget har de andra barnen i Morrigans ålder möjlighet att bli tilldelade en typ av stipendium. Morrigan ser på med förundran men också med ett visst mått av sorg – de andra barnen har en framtid framför sig. Själv ska hon dö.

Men så blir Morrigan också erbjuden stipendier, flera stycken. Flest av alla, och flest än någonsin tidigare. Det måste vara ett skämt. Vem vill ta sig an ett otursförföljt förbannat barn som dessutom snart ska dö?

Ingen alls. Så Morrigan får gå hem igen och invänta sin tionde födelsedag. Men konstigheterna har bara börjat. En underlig man ger Morrigan en ny chans att leva. Han räddar Morrigan från dödsdomen och tar henne med till Nevermoor, men hon är inte helt i säkerhet där heller. Först måste hon klara några prov för att gå med i Wundersamfundet.

Morrigan lär sig om den nya platsen hon hamnat på och lär känna nya vänner, men hela tiden finns det faror som lurar i närheten. Samtidigt måste hon upptäcka sin talang – kommer hon inte på vad det är i tid blir hon utkastad från Nevermoor och missar sin chans att vara en del av något.

2019-03-05 01.58.35 1.jpg

Om vi börjar med inlagan: Boken känns magisk tack vare stjärnorna som pryder inlagan (förmodligen en idé saxad från Harry Potter-böckerna). Typsnittet på kapiteltitlarna bidrar också till den magiska känslan. I början störde jag mig på att texten inte har rak marginal utan istället är högerställd, men efter ett tag vande jag mig och tänkte inte alls på det.

Även omslaget signalerar tydligt att det är en bok med magiskt innehåll man håller i handen. Man kan även få en hint om tempot i boken av omslaget: snabbt och omtumlande, vilket man kan förstå från den virvelvind omslaget illustreras med. Det kan gå flera månader från ett kapitel till ett annat, och ibland bara någon enstaka dag. Början, alltså tiden innan hon kommer till Nevermoor, känns lite långdragen men absolut inte händelsefattig. Hela boken utspelar sig under ungefär ett läsår.

Boken är tjock, kanske lite för tjock för att den ovane läsaren ska välja den. Men bokens tjocklek påverkar inte litteraturälskaren nämnvärt.

Det saknas inte magi i boken. Särskilt gillar jag magin på hotellet. Idén att hotellrummen anpassar sig efter den som bor där känns spännande. Jag saknar dock det praktiska användandet av magi. Jag väntade mig att Morrigan skulle få gå på någon slags magisk skola och lära sig häxkonster, men hon går inte ens i skolan. Tiden mellan prövningarna känns också utdragna ibland, för det är egentligen på prövningarna det mesta händer. Annars latar sig Morrigan mest.

Nevermoor: Morrigan Crows magiska förbannelse är den första delen i en hel serie om Nevermoor, och jag ser fram emot att läsa kommande delar. Del två släpptes i februari på svenska, och av vad jag kan utläsa ska den utspela sig på en magisk skola. Håller tummarna för lite lektioner!


Några väl valda ord om Nevermoor: Morrigan Crows magiska förbannelse:

Magi, mystisk, äventyrlig


Tips!

Gillar du Harry Potter, eller kanske Magisterium-serien? Då kommer du gilla den här.


Titel: Nevermoor: Morrigan Crows magiska förbannelse

Författare: Jessica Townsend

Utgivningsår: 2018

Förlag: Semic

ISBN: 9789155264727

Adlibris │Bokus

 

Bloglovin’ │ Instagram │ Facebook

 

En obehaglig skildring av en trasig relation

Processed with VSCO with f2 preset

Berättelse om ett äktenskap – en bokrecension

Titeln Berättelse om ett äktenskap låter väl egentligen ganska harmlös och planlösningen på omslaget ser väl ganska intetsägande ut, men innanför pärmarna döljer sig en obehaglig skildring av en trasig relation.

Jag hade egentligen knappt läst någonting alls om Berättelse om ett äktenskap när jag köpte den för en 50-lapp på Akademibokhandeln. Det enda jag hört var att Geir Gulliksen skulle ha ett fantastiskt språk och att många blivit berörda av romanen. Det lockade mig och jag kastade mig in i den huvudstupa, fortfarande med skavsår på knän och armbågar efter att själv ha lämnat en trasig relation. Jag visste inte vad jag väntade mig, men jag väntade mig inte det här.

Berättelse om ett äktenskap berättas av ett jag, och jaget är mannen i relationen. Jaget heter Jon och han berättar om sitt äktenskap och försöker leva sig in i sin partners tankar om allt som hänt, allt som gått fel och allt som gått rätt men ändå inte räckte.

Vi vet redan från början att berättelsen inte kommer sluta väl, det gör Geir Gullriksen klart för oss. Jaget går tillbaka i tiden och analyserar allt som hänt i relationen från början till slut. För det tar slut. Kvinnan förälskar sig i en annan man, och Jon uppmuntrar henne att undersöka sina känslor med den andra mannen, säger att hon borde ligga med den andre mannen, fantiserar om det tillsammans eller själv eller var för sig. Tillslut står hon inte ut längre.

Berättelse om ett äktenskap var svår att läsa. Inte på grund av språket; språket var poetiskt och ibland vackert. Ibland var språket groteskt och vidrigt, ibland var bara Jon grotesk och vidrig. Jag ville lägga ner boken flera gånger, men varje gång tog jag upp den igen. Den är ju så kort. Och Geir Gulliksen kan verkligen skriva. Och även om den stundvis var grotesk, var den också skör. Papperstunn och ömtålig.

Någonstans kanske jag förväntade mig en traditionell kärlekshistoria, eller en traditionell kärlekshistoria som gått fel någonstans. Berättelse om ett äktenskap var verkligen inte det. Romanen testar gränser, den utforskar djup och vad som händer när det bräckliga spricker. Och någonstans är jag ändå glad att jag läste den.

Titel: Berättelse om ett äktenskap

Författare: Geir Gulliksen

Utgivningsår: 2015 (Sverige: 2016)

Förlag: Weyler

ISBN: 9789176810699

Adlibris │Bokus

Bloglovin’  │ Instagram

 

En omkullkastande fantasydystopi

Processed with VSCO with f2 preset

Röd drottning – en bokrecension

2015 debuterade Victoria Aveyard med fantasydystopin Röd drottning, den första delen i vad som i ska bli en kvartett om spel och makt, om välstånd och misär. Avenyard bygger skickligt upp ett fantasysamhälle där blod är viktigare än allt annat – eller snarare färgen på blodet.

Sjutton år gamla Mare växer upp  i Pålträsk, där elände och våld är vardag. Hennes blod är rött och skiljer sig på så sätt från de privilegierade människorna som har silvrigt blod. Silvrarna styr samhället med järnhand; de besitter olika gåvor som gör dem överlägsna de röda.

Mare lever på sina föräldrar och stjäl det hon tror att familjen behöver. Snart kommer hon skickas ut i krig som alla andra röda som fyllt arton år och är sysslolösa … men så får hon ett arbete på Solpalatset hos de allra mäktigaste silvrarna och hennes situation förändras drastiskt. Hon hinner knappt börja sitt arbete hos dem innan hon upptäcker att hon också besitter en gåva trots sitt röda blod, något mäktigare än någon silver, och plötsligt har hon en chans att påverka livet för alla röda – inifrån.

Aveyard kastar ständigt omkull sina läsare, hon mixar om innehållet flera gånger tills läsaren varken vet upp eller ner, in eller ut. Röd drottning är en fantastisk brygd på en gnutta kärlek, en nypa hopp och en rejäl skopa viljestyrka som flera gånger hotar att bubbla över – jag ser med spänd förväntan fram emot att läsa andra delen i serien.

Titel: Röd drottning

Författare: Victoria Aveyard

Översättare: Katarina Falk

Utgivningsår: 2015

Förlag: Modernista

ISBN: 9789177016199

Adlibris │Bokus

Bloglovin’  │ Instagram

Genialisk thriller

Tack till Pocketförlaget för recensionsexemplaret!

Flickan med gåvorna av M.R. Carey är en dystopisk framtidsskildring av ett London där större delen av mänskligheten drabbats av en skrämmande infektion som ger sig på hjärnan. Ute härjar de hungriga, som de drabbade kallas, och bara en liten del av befolkningen har lyckats undgå infektionen. Och sen är det tio år gamla Melanie då, den speciella flickan, den annorlunda flickan, flickan med gåvorna.
Melanie bor i en egen cell i en lång rad av celler befolkade av andra barn. Det enda hon vet om omvärlden är det hon fått höra från sina lärare, och särskilt det hon fått höra från Miss Justineau. Hon är den absolut bästa läraren någonsin och Melanie älskar henne. Melanie skulle göra allt för henne.

Carey skildrar mästerligt ett framtidsscenario i en postapokalyptisk värld med ett intelligent språk och skicklig gestaltning med hjälp av sagor från antiken och berättelser ur bibeln. Trots komplicerad forskning blir den inte för tung; Carey förklarar utan att skriva någon på näsan.

Jag satt på nålar genom hela läsningen. I Flickan med gåvorna staplas cliffhanger på cliffhanger och bladvändarskrapsår är ett faktum. Careys senaste thriller är genialisk.

Titel: Flickan med gåvorna

Författare: M.R. Carey

Översättare: Johanna Svartström

Utgivningsår: 2016

Förlag: Ordfront

ISBN: 9789170378836

Adlibris │Bokus

Bloglovin’  │ Instagram

Tunn historisk roman om en sorgevandring

Tack till Wahlström & Widstrand för recensionsexemplaret!

Sigrid lockas till den svarta döden. Hon lämnar Sverige med en sillabåt och vandrar sedan i pestens fotspår, ofta förklädd till man för att kunna vandra obemärkt. Hennes gång är dyster och hon är inte intresserad av varken att hjälpa eller att stjälpa, att lära känna någon eller att slå sig ned någonstans under en längre tid än det tar att få något i magen och att sova. Hennes sorg tar sig uttryck i hennes vandring, hennes vandring blir den hon är.

Tiden är inte än känns tunn. Prosan är enkel; språket känns punktat, staplat, som ett första utkast. Vi hinner inte lära känna vare sig någon individ eller någon plats. Snabbt går Sigrid eller vem hon för tillfället utger sig för att vara vidare, från pestsmittad stad till trasig bebyggelse. Kanske är det så det är för Sigrid där hon går, för djupt nere i sorgen för att orka bry sig, men det blir en platt läsning.

Titel: Tiden är inte än

Författare: Elin Boardy

Utgivningsår: 2017

Förlag: Wahlström & Widstrand

ISBN: 9789146233060

Adlibris │Bokus

Bloglovin’  │ Instagram

Banal fantasy med en dåligt utförd grundidé

Jacob har alltid känt sig utanför och annorlunda. Han växer upp med farfars fantastiska berättelser om ovanliga barn på en avlägsen ö, barn med övernaturliga förmågor. På ön lever barn som kan sätta eld på vad som helst med bara en beröring, barn som måste ha tunga blyskor på sig för att inte flyga iväg, och barn som inte syns (när de inte bär kläder). Där bodde farfar tillsammans med andra flyktingar i flera år under föreståndarinnan Miss Peregrines skyddande vingar.

Men så dör Jacobs farfar under mystiska omständigheter. Jacob är den som hittar honom, och de var inte ensamma. Jacob, som varit oerhört fäst vid sin farfar, får för sig att det var ett monster som mördat honom. Men innan han dör hinner farfar säga några sista ord, en gåta som verkar ha som ändamål att Jacob ska ta sig till ön. En psykolog meddelar familjen att Jacob utsatts för ett djupt trauma, och i ett försök att bli kvitt sina rädslor angående farfars död beslutar sig Jacob för att leta reda på barnhemmet hans farfar berättat så mycket om.

Jag hade höga förväntningar på Miss Peregrines hem för besynnerliga barn av Ransom Riggs, och kanske är det just därför den föll så platt för mig. Grundidén är bra – men den är dåligt utförd och blev tyvärr en ganska banal fantasy som försöker för mycket och lyckas för lite. Den är ofta långdragen till den nivå att det kändes som att författaren behövde fylla ut ett visst teckenantal. Ibland verkar Riggs ha försökt arbeta upp en stämning men den kulminerar aldrig utan vänder innan den når någon betydande höjd.

Utgåvan jag lånade på biblioteket (se bild på den ovan) innehöll så många typografiska fel, för att inte tala om alla översättningsfel, att läsningen tillslut inte längre kändes njutbar. Jag gillade trots det formgivningen – de märkliga svartvita fotona och det gultonade pappret med tjockare gramvikt bidrog mycket till känslan. Synd att det inte räckte hela vägen.

 

Titel: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Författare: Ransom Riggs

Översättare: Sanne Näsling

Utgivningsår: 2016

Förlag: rabén&sjögren

ISBN: 9789129703931

Adlibris │Bokus

Bloglovin’  │ Instagram

En modern tappning av en älskad klassiker

Tack till Wahlström & Widstrand för recensionsexemplaret!

Liz och systern Jane flyttar tillbaka till familjehemmet i Cincinnati efter att pappa Bennet drabbats av en hjärtinfarkt. På en grillfest träffar de den rike dokusåpekändisen Chip Bingley och hans nära vän Fitzwilliam Darcy. Sanning och skvaller av Curtis Sittenfeld är Stolthet och fördom i en modern, amerikansk tappning.

Detta är den första boken jag läser av Sittenfeld, och jag är imponerad. Det känns nästan som att läsa en uppdaterad bok av Austen – humorn finns där, dramat finns där, språket finns där. Och samhällskritiken finns där, såklart. Men är det trovärdigt? Och är den nyskapande?

Handlingen är egentligen inte särskilt överraskande – inte om man läst Stolthet och fördom tidigare – men den är trots det underhållande. Sittenfeld slänger gärna in oväntade detaljer som antingen får läsaren att höja på ögonbrynen eller att fnissa lite förläget – eller både och, som när Lizzy och Darcy ägnar sig åt hatsex. Språket är lika lättsmält som handlingen, men det finns ändå något som ger pekfingret och tummen lätta skavsår. Om det är för att se vad Sittenfeld kan hitta på härnäst eller om det beror på att hon verkligen lyckats uppdatera Austens älskade klassiker … lämnas här osagt. Oavsett vad är den, trots att den inte är särskilt revolutionerande, ganska charmig läsning.

Titel: Sanning och skvaller

Författare: Curtis Sittenfeld

Utgivningsår: 2017

Förlag: Wahlström & Widstrand

ISBN: 9789146232483

Adlibris │Bokus

Bloglovin’  │ Instagram

Fyra fantastiska noveller

I maj hade jag en läsutmaning på bloggen som gick ut på att läsa fler noveller. Här, i en slags novellrecension i kortformat, rekommenderar jag fyra av novellerna jag läste under utmaningen.

Huset Ushers undergång av Edgar Allan Poe

Huset Ushers undergång är en typisk spökhistoria med knarrande golvbrädor och spöken i trappan där Poe långsamt bygger upp en skrämmande stämning. Jag älskar Poes poetiska språk.

Den blå pelargonen av Agatha Christie

Deckare i kortformat! Jag älskar allt av Agatha Christie, och likaså denna. Var först lite tveksam till hur en deckare skulle fungera i ett så här kort format, men blev positivt överraskad.

Ett testamente från helvetet av Kristina Ohlsson

Snurrig, överraskande och fängslande. Mycket fint hantverk.

Knackningar av Johan Theorin

Gripande. Har ett värde utöver själva litteraturen. En novell jag tycker att alla borde läsa.

Bloglovin’  │ Instagram

En hyllning till språket

Tack till Piratförlaget för recensionsexemplaret!

2017-06-08 08.41.40 1.jpg

2014 kom Sara Lövestam ut med Grejen med verb. Boken tokhyllades av såväl kritiker som läsare för Lövestams nytänkande och humoristiska vinkel på grammatik. I år kom hon ut med uppföljaren Grejen med substantiv och pronomen, och fascinerar ännu en gång med sin skarphet.

Boken är lika språkligt snygg som den är estetiskt vacker. Jag älskar allt med formgivningen, och fnissar redan när jag ser på omslaget på boken med det finurliga reklaminspirerade NU MED NOMINALFRASER! i en stjärna, och fnisset pågår genom hela boken, enbart för att avbrytas av högt gapskratt exempelvis när Lövestam går igenom hen-debatten.

Lövestam har ett genuint och klart språk som sticker ut. Hon diskuterar med en kvicktänkt och roande pedagogik allomorfer, suffix och vad likheten mellan en baguette och ett substantiv är. Låter det svårt, eller kanske rent av knasigt? Vid första anblicken på innehållsförteckningen kan boken först se ut som en vanlig och ganska tråkig lärobok …

men bli inte avskräckt! Grejen med substantiv och pronomen är inte en lärobok, men kan väl ses som ett komplement till grammatikstudier. Boken är inte bara full av härlig brödtext, nej, här finns också underfundiga fotnoter och knasiga tecknade bilder som är precis lika spännande och roliga som primärtexten och bidrar till den lekfulla tonen. Boken passar både dig som är språkintresserad och dig som bara vill bli road. Den är lätt att hänga med i oavsett hur dina tidigare grammatikkunskaper ser ut.

Lövestam gör ett fantastiskt jobb med att lyfta fram grammatiken som för många känns som en plåga. Hon gör den rolig och lättillgänglig, och jag har under läsningen flera gånger utropat ”Lyssna på det här!” följt av en ny spännande fakta jag precis lärt mig till den som orkat lyssna (och även när ingen orkat lyssna). Grejen med substantiv och nominalfraser är en lysande humoristisk bok som bidrar till bildandet, en fin hyllning till språket.

 

Titel: Grejen med substantiv och pronomen

Författare: Sara Lövestam

Utgivningsår: 2017

Förlag: Piratförlaget

ISBN: 9789164205063

Adlibris │Bokus

Bloglovin’  │ Instagram