Bokstund flyttar

BOKSTUND.SE

Jag har de senaste månaderna arbetat fram en ny hemsida med egen domän, ett nytt verktyg för mig att dela blogginlägg men också ett nytt sätt för mig att tydligt visa vilka tjänster jag erbjuder bland annat som lektör och manusutvecklare.

Bloggen här kommer få ligga kvar, vilande, åtminstone ett par månader framåt. Huruvida blogginläggen här kommer få följa med till den nya hemsidan eller ej är ännu inte bestämt.

Min nya hemsida hittar du på bokstund.se <– se till att bokmärka sidan så du snabbt kommer åt den! Redan imorgon planerar jag lägga upp mitt första blogginlägg där, så håll utkik.

Och glöm inte: jag finns kvar på mina sociala medier.

Instagram │ Facebook

Ostutmaning och verklighetsflykt i charmig debutfeelgood

Paris. Kärlek. Ost. – en bokrecension

Tack till Hoi förlag för recensionsexemplaret!

IMG_20191111_162019_905.jpg

Förlagsassistenten Ella är nysingel. Efter en katastrofal dejt med mannen hon delat sitt liv med i åtta år åker hon hem med brustet hjärta utan en ring på fingret. Hon känner sig vilsen, och för att råda bot på det bestämmer hon sig för att ta sina sparpengar och resa till Paris.

Hon checkar in på ett billigt hotell och ägnar sina första dagar åt att strosa runt och provsmaka ost innan hon förstår att hon behöver tillgångar för att finansiera sin tillvaro i en av världens dyraste storstäder. Sakta men säkert börjar hon ordna upp sin tillvaro med ett (hyfsat) betalt jobb, flera goda vänner, en potentiell pojkvän, ett lyxigt hem och en egen osthandlare som utmanar henne att smaka på Frankrikes alla ostar.

”Jag vill också resa till Paris!” tänkte jag genom hela boken. Jag vill också äta ost hela dagarna, jobba helg på café och mingla med eleganta fransmän och fransyskor. Läsningen blev en perfekt verklighetsflykt från regnet och den allmänna tristessen här i gråa Göteborg, och boken lästes ut på några få kvällar nedbäddad i sängen med en kopp te.

Osten beskrivs med en sådan passion att jag som läser känner smaken i min egen mun, och det är troligen ingen slump då författaren Victoria Brownlee själv arbetar som matskribent och är bosatt i Frankrike. Paris. Kärlek. Ost är hennes debutroman. En uppföljare har redan släppts på engelska med titeln Escape to the French Farmhouse.

Den största kärleken finner Ella kanske i slutet av boken, som det ska vara i en feelgood, men boken genomsyras av flera andra kärlekar också. Några av dem hintas redan i titeln: kärleken för Paris och kärleken för ost – två kärlekar tätt sammankopplade med hennes förra partner men som trots det bara växer och präglar hela boken.

Paris. Kärlek. Ost. hade tjänat på att dra ut på romanen kanske femtio sidor till. Upplösningen kommer för snabbt, och det är alldeles för enkelt. Ella skrattar bort sitt brustna hjärta och allt löser sig nästan för bra. Jag saknar lite motgångar, ett crescendo. Istället blev de sista sidorna lite av ett platt fall.

Korrekturläsaren och redaktören har gjort några substantiella missar, men trots det och det plötsliga slutet tycker jag att Paris. Kärlek. Ost. är en riktigt bra feelgood-roman som lämnar läsaren med mersmak.


Några väl valda ord om Paris. Kärlek. Ost.:

Verklighetsflykt. Charmig. Romantisk.


När ska du läsa Paris. Kärlek. Ost.?

Den inleds under sommaren men sträcker sig över ett år. Jag saknar lite mer kopplingar till årstiderna, som till exempel i Vägen till Sugar Maple Inn. Trots att en stor del av romanen utspelar sig under hösten och vintern skildras inte mycket alls av det, utan det finns mest med lite i bakgrunden. Julafton har ett kort eget kapitel. För mig passade den perfekt att läsa nu när jag önskar lite extra verklighetsflykt under våra mörkare månader, men jag tror den passar bra att läsa precis när som helst.


Titel: Paris. Kärlek. Ost.

Författare: Victoria Brownlee

Utgivningsår: 2019

Förlag: Hoi

ISBN: 9789155264727

AdlibrisBokus

Bloglovin’InstagramFacebook

Pressvisning av After

Igår var jag på mitt livs första pressvisning! Så spännande. Kände mig ganska viktig när jag valsade in på Bergakungen i Göteborg klockan kvart i tio på morgonen fastän inga filmer skulle börja gå förrän halv ett.

Pressvisningen ägde alltså rum på onsdagsmorgonen på Bergakungen i Göteborg, och filmen jag såg var After, en filmatisering av första delen i Anna Todds romanserie med samma namn.

Anna Todd slog igenom på Wattpad med sin fanficion om Harry Styles i popbandet One Direction. Det är den som senare trycktes i fyra böcker på originalspråket engelska. 2015 kom de på på svenska i inbunden variant och Todd är just nu aktuell med After på svenska som pocket (som släpps lägligt i samband med filmpremiären).

Jag var först in i Bergakungen. Där möttes jag av en liten välkomstkommitté som instruerade mig att skriva på lite papper om varför jag var där, vad jag heter etc.. Det kändes väldigt seriöst. Eftersom jag var först där har jag tyvärr ingen aning om vilka de andra som kom var. Kanske var det någon annan bokbloggare där, det hade varit kul att veta.

Sedan traskade jag rakt in. Det kändes himla underligt, faktiskt. Det var några där som städade, och så var ju välkomstkommittén där också, och så jag såklart – men i övrigt var det helt tomt. I fjärran kunde jag höra en dammsugare brumma, men annars var det tyst. Så fridfullt. Jag är van vid stim och stoj på bio, att alla glada biobesökare trängs och skrattar och tjattrar. Så var det verkligen inte nu. Stor kontrast. Inga popcorn på golvet.

Jag fick välja precis var jag ville sitta. Ingen annan var ju där. Jag traskade upp och ner i trappan ett par gånger, funderade. Var är egentligen den bästa biotittarplatsen? När jag går privat (haha, så seriös jag låter nu!) brukar jag välja en plats så mycket i mitten det är möjligt.

Efter att ha funderat en himla massa blev det den mittersta platsen denna gången med. Men denna gången tittade jag verkligen ut den plats som var i mitten av mitten. Kunglig plats.

Och sen satt jag mest bara och väntade på att filmen skulle börja. Rullade tummarna.

Jag har tänkt skriva en ordentlig recension av filmen i helgen, när jag verkligen kan sätta mig ner och fundera på vad jag egentligen tyckte om den. I det här inlägget tänkte jag att det kunde vara passande att berätta några tankar jag har om den, så här initialt.

Det var längesedan jag kollade på en sådan ungdomsfilm, full av förtvivlan, hjärtesorg, kärlek och allt annat som hör genren till. Mina tankar drogs omedelbart till Twilight, men det beror nog mest på att det var typ de filmerna jag såg senast jag tittade på ungdomskärleksfilmer.

Filmen handlar om Tessa, en ambitiös tjej som flyttar till college själv för att påbörja ett nytt kapitel i sitt liv. Och det kapitlet blir verkligen inte händelsefattigt. Tessa träffar Hardin, den mörka grubblande killen med den brittiska accenten, och en komplicerad relation inleds.

Det fanns ställen där ett ”aw” verkligen satt på sin plats och jag saknade att ha min syster bredvid mig i biosalongen (hon är en riktig sucker för såna här filmer, och hon var riktigt avundsjuk på att jag fick gå på pressvisningen), och det fanns ställen då mitt tonårshjärta bara brast.

I vissa delar kunde jag till och med känna igen mig själv, jag kunde leva mig in i hur det skulle kännas om jag sattes i Tessas situation, jag kunde jämföra hur det kändes när jag hamnat i liknande situationer som Tessa hamnade i.

Under filmen försökte jag vara duktig och anteckna saker jag tänkte på och inte ville glömma, men det var svårt i mörkret. Jag såg ingen annan göra likadant, så det är nog inte så andra brukar göra.

När filmen var slut rullade eftertexterna på men lamporna förblev släckta. Jag satt kvar ett par minuter och funderade igenom vad jag precis sett. Eftersom ingen annan heller gjorde någon ansats att gå antar jag att övriga i salongen gjorde samma sak.

Filmen har premiär imorgon, fredagen den 12 april. Ska du se den?

Bloglovin’ │ Instagram │ Facebook

Snabbguiden: Bli bättre på att boktipsa

Tycker du att det är svårt att boktipsa? Det tycker jag. Jag kan massor om böcker, jag är omgiven av böcker alla mina vakna timmar, jag har bra koll på ny litteratur tack vare mitt fantastiska Instagram-flöde med alla fantastiska bokbloggare (och förlag) såväl som gammal litteratur tack vare min utbildning, men ändå känns det svårt att tipsa andra om böcker. Svårt, men väldigt kul.

Jag blir alltid så glad när jag lyckas boktipsa andra människor med framgång. Jag boktipsar ju andra hela tiden här på bloggen, jag vet, men det är helt annorlunda att göra det ansikte mot ansikte. Det blir ofta en annan form av diskussion, eller åtminstone samtal.

Allra roligast är när låntagare kommer tillbaka för att få fler tips, om de gillade mina tidigare tips och vill veta om jag kan föreslå fler böcker i samma stil. Då känns det som att jag gjort något rätt. För biblioteksjobb är ändå så mycket mer än att låna ut böcker. Det känns fint att kunna skapa samtal om litteratur.

Jag tog med mig mycket från min tid på Akademibokhandeln, varav en sak var att våga boktipsa. Att våga prata med främmande människor är inte alltid helt lätt för alla. Särskilt inte när man är osäker på hur ens tips kommer tas emot.

På Akademibokhandeln är boktipsandet en grej mycket mer än på bibliotek. Ibland kunde hela arbetsdagar gå till att bara boktipsa, men oftast varvade vi mellan att stå i kassan och att prata med kunder. Men man pratar såklart mycket med kunder i kassan också, och får chans att boktipsa då med eller åtminstone att samtala om böcker.

På bibliotek ingår förstås samtal med besökare och om de själva ber om boktips så gör bibliotekarier sitt bästa för att tipsa (vilket oftast blir väldigt bra), men jag har inte sett någon annan aktivt gå fram till låntagare och tipsa. Det är något jag snappat upp från Akademibokhandeln.

Spontan boktipsning, kanske vi kan kalla det, brukar jag göra till exempel om jag ser någon stå och fundera väldigt länge eller kanske tittar en längre stund i hyllan för nyinkomna böcker. Men jag vill ju inte störa funderarna – alla vill inte få boktips. Vissa vill fundera på egen hand. Och det är såklart helt okej det med. Så det gäller att bara gå fram och tipsa när det verkar okej (vilket jag inte alls är helt proffs på, men magkänslan brukar funka rätt så bra).

Ibland ber låntagare mig om boktips. De kan ha riktigt specifika önskemål på vad boken ska innehålla, och det är ibland svårt. Ibland säger de att de läser vad som helst, och det kanske vissa gör, men det blir också svårt. Att boktipsa är svårt.

Jag tipsar inte alltid om böcker jag själv läst, utan även om böcker jag läst om och böcker jag hört om. När man jobbar med böcker är det bra att ha koll på mycket litteratur, och det är svårt att hinna läsa allt.

Alla andra har ju inte samma smak som mig, heller. Så det gäller också att kunna se förbi sin egen smak när man boktipsar – att se andra kvaliteter i texten. Även om jag tyckte att Nej och åter nej av Nina Lykke inte var en toppenbok så håller ju inte resten av Sverige med. Och det är så det ska vara.

När man jobbar med böcker får man mycket boktips själv också. Jag får flera boktips om dagen, både via mina jobb och via sociala medier och det är så kul. Men också så tråkigt, för jag hinner ju omöjligen läsa allt jag tipsas om. Jag brukar dock skriva ner de mest spännande böckerna i en lista jag har i mobilen (jag har inte vågat räkna på antalet av rädsla för att svimma av).

Snabbguiden: Vill du också bli bättre på att boktipsa? Här är mina bästa tips!

  • Våga! Testa! Chansa! (lättare sagt än gjort, men du kan!)
  • Ljug inte. Det lyser igenom. Har du inte läst en bok är det bäst att erkänna det.
  • Man får boktipsa om böcker man läst om. Eller hört om. Folk brukar förstå att man inte kan ha läst allt som finns i bokdjungeln.

Bonus:

Det svåraste att tipsa om, tycker jag, är böcker om hundar. Och böcker om trädgårdsskötsel. Det är helt klart inte ämnen jag är särskilt bevandrad i. Häromdagen hjälpte jag ett par leta efter en bok om valpuppfostran som de skulle ge sin son då han just skaffat valp. Det slutade med att de gick hem med en bok om enkla trick att lära sin hund. Inte riktigt samma sak.

Bonus 2:

Twilight-boomen har ännu inte lagt sig, har jag märkt. Så att hitta böcker som påminner om Twilight har blivit mitt nya uppdrag. Oftast tipsar jag om typ After av Anna Todd (just nu aktuell som pocket på svenska samt film på bio!), men det gäller att läsa av situationen lite. Det är inte alltid just den går hem. Men om det är just den där spännande kärleken med den svåra killen de vill ha är den ett ganska säkert kort.

Är de mer intresserade av fantasyinslagen i kombination med den komplicerade kärleken brukar jag tipsa om till exempel Mörka drömmar, livsfarlig kärlek av Kami Garcia (del ett i Beautiful Creatures). Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren brukar också gå hem för de flesta.

Just bra kärleksböcker finns det ju gott om. Ett favorittips i genren är Till alla killar jag har gillat av Jenny Han.

Lämna gärna en kommentar med dina bästa boktipsningstips! 

Bloglovin’ │ Instagram │ Facebook

 

Chokladrickarrast och en autofiktiv bok

Fikarast! Precis här tycker jag om att sitta i personalrummet på Världslitteraturhuset. Andas in, andas ut, dricka varm choklad. Och så läsa lite, såklart. Här läser jag Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid.

Att det blev just den boken var helt av en slump, men jag är glad att det blev det. Nora eller Brinn Oslo brinn är en autofiktiv berättelse dels om svartsjuka och dels om sjukdomen endometrios. De två smärtorna vävs samman till en verklighetsnära bok med tunga teman, men det svarta vägs upp av Frids humor. Resultatet blir en bok som är lättläst utan att vara platt, tung utan att vara dyster.

Nora eller Brinn Oslo brinn har fått ett väldigt gott mottagande, och jag förstår varför. Jag hann inte komma särskilt långt i boken på min rast, men jag kom tillräckligt långt för att låna med den hem. Jag vill läsa mer.

Har du läst Nora eller Brinn Oslo brinn?

Bloglovin’InstagramFacebook

Att ta vara på lästiden

Det gäller att försöka ta vara på varje ledig stund. Som här till exempel – när jag väntar på att gårdagens broccolisoppa ska bli varm och passar på att läsa Mitford-morden mellan omrörningarna.

1970-01-01 01.00.00 2.jpg

Nu börjar jag äntligen komma in i läsandet igen! Sakta men säkert. Jag har lärt mig acceptera att ibland har man svackor, och att jag kan jobba på mina svackor. Jag mår ju trots allt bäst när jag läser mycket.

Jag har kommit ungefär halvvägs i Mittford-morden. Det har tagit lång tid, och om detta var för något år sedan hade jag varit besviken på min läshastighet (eller avsaknaden av den). Men nu vet jag att långsam läsning är bättre än ingen alls. Det får ta sin tid. Annat får lov att komma emellan ibland.

Jag hade förhoppningar på att den skulle vara en mysdeckare i Agatha Christe-pysseldeckarstil och visst påminner den om det. Mest fokus ligger på att skildra det flådiga livet i Londons aristokrati och boken ligger närmare Downton Abbey än pusseldeckare á la Agatha Christie, men den är verkligen bra. En bra bok att läsa i lite då och då tror jag, eller om man vill koppla av en stund och inte tänka så jättemycket (och det menar jag i all välmening – boken är inte alls tråkig).

Och som vanligt läser jag flera böcker samtidigt. Det är kanske inte det smartaste när man försöker ta sig ur en lässvacka. Men det är så himla trevligt på något sätt ändå! Det finns så mycket jag vill läsa.

Vad läser du?

Bloglovin’ │ Instagram │ Facebook

Spännande ny bok och ännu mer spännande nytt te

Jag slutade tidigt igår, så jag passade på att sätta mig i soffan med en ny bok och lite gott te.

Boken är den andra fristående delen i Promise Falls-trilogin, en serie som kretsar kring den lilla staden Promise Falls som är utsatt för någon som vill att alla ska få sona för det förflutnas synder. På baksidan finns en blurb av Stephen King vilket bara gör mig ännu mer intresserad av boken. Återkommer när jag läst lite i den!

1970-01-01 01.00.00 3.jpg

Testade samtidigt ett spännande te jag fått hemskickat på post av @drgrel – ett te med smak av semla. Jag såg för några veckor sedan på hennes Instagram-sida att hon drack det, och eftersom jag är Nicke Nyfiken frågade jag om det verkligen VAR te som smakade semla. Och det var det! Hon var vänlig nog att skicka mig lite att testa, så nu har min nyfikenhet stillats.

För alla andra som också undrar hur semmelte smakar – det smakar semla. Haha. Jag funderade på att ha i en skvätt grädde för att göra upplevelsen komplett, men mjölk räckte gott och väl. Mycket gott! För en kardemummaälskare som jag är det ett fint te, och det kan mycket väl ersätta ”riktig” fika.

Bloglovin’ │ Instagram │ Facebook

Ett magiskt äventyr

En bok jag läst nyligen och verkligen tyckt om var Nevermoor: Morrigan Crows magiska förbannelse av Jessica Townsend. Jag hade på känn att jag skulle tycka om den, för på baksidan stod det något i stil med att den passar de som tycker om böckerna om Harry Potter (och jag tycker ju verkligen om Harry Potter). Det fick mig förstås att vänta mig att boken skulle utspela sig på en häxskola, men riktigt så är det inte.

Boken om Morrigan Crow och Nevermoor är Jessica Townsends debut, och det är en strålande sådan. Med den tar hon sig försiktigt in på J.K Rowlings och C.S. Lewis gamla jaktmarker. Magin sipprar ut genom bladen och skickligt placerade mysterier gör att boken är svår att lägga ner.

Morigan Crow är tio år, och hon är född med en förbannelse. Allt som går fel skylls ständigt på henne. På sin elfte födelsedag ska Morrigan Crow dö. Det är ödet för alla förbannade barn.

Morrigan har inte haft många nöjen i sitt otursförföljda liv. Hon har inga vänner och hon kan knappt prata med någon utan att något olyckligt händer. Men så en dag, som en slags tidig födelsedagspresent, får hon följa med sin pappa på ett evenemang där alla vanliga unga ska visas upp. På evenemanget har de andra barnen i Morrigans ålder möjlighet att bli tilldelade en typ av stipendium. Morrigan ser på med förundran men också med ett visst mått av sorg – de andra barnen har en framtid framför sig. Själv ska hon dö.

Men så blir Morrigan också erbjuden stipendier, flera stycken. Flest av alla, och flest än någonsin tidigare. Det måste vara ett skämt. Vem vill ta sig an ett otursförföljt förbannat barn som dessutom snart ska dö?

Ingen alls. Så Morrigan får gå hem igen och invänta sin tionde födelsedag. Men konstigheterna har bara börjat. En underlig man ger Morrigan en ny chans att leva. Han räddar Morrigan från dödsdomen och tar henne med till Nevermoor, men hon är inte helt i säkerhet där heller. Först måste hon klara några prov för att gå med i Wundersamfundet.

Morrigan lär sig om den nya platsen hon hamnat på och lär känna nya vänner, men hela tiden finns det faror som lurar i närheten. Samtidigt måste hon upptäcka sin talang – kommer hon inte på vad det är i tid blir hon utkastad från Nevermoor och missar sin chans att vara en del av något.

2019-03-05 01.58.35 1.jpg

Om vi börjar med inlagan: Boken känns magisk tack vare stjärnorna som pryder inlagan (förmodligen en idé saxad från Harry Potter-böckerna). Typsnittet på kapiteltitlarna bidrar också till den magiska känslan. I början störde jag mig på att texten inte har rak marginal utan istället är högerställd, men efter ett tag vande jag mig och tänkte inte alls på det.

Även omslaget signalerar tydligt att det är en bok med magiskt innehåll man håller i handen. Man kan även få en hint om tempot i boken av omslaget: snabbt och omtumlande, vilket man kan förstå från den virvelvind omslaget illustreras med. Det kan gå flera månader från ett kapitel till ett annat, och ibland bara någon enstaka dag. Början, alltså tiden innan hon kommer till Nevermoor, känns lite långdragen men absolut inte händelsefattig. Hela boken utspelar sig under ungefär ett läsår.

Boken är tjock, kanske lite för tjock för att den ovane läsaren ska välja den. Men bokens tjocklek påverkar inte litteraturälskaren nämnvärt.

Det saknas inte magi i boken. Särskilt gillar jag magin på hotellet. Idén att hotellrummen anpassar sig efter den som bor där känns spännande. Jag saknar dock det praktiska användandet av magi. Jag väntade mig att Morrigan skulle få gå på någon slags magisk skola och lära sig häxkonster, men hon går inte ens i skolan. Tiden mellan prövningarna känns också utdragna ibland, för det är egentligen på prövningarna det mesta händer. Annars latar sig Morrigan mest.

Nevermoor: Morrigan Crows magiska förbannelse är den första delen i en hel serie om Nevermoor, och jag ser fram emot att läsa kommande delar. Del två släpptes i februari på svenska, och av vad jag kan utläsa ska den utspela sig på en magisk skola. Håller tummarna för lite lektioner!


Några väl valda ord om Nevermoor: Morrigan Crows magiska förbannelse:

Magi, mystisk, äventyrlig


Tips!

Gillar du Harry Potter, eller kanske Magisterium-serien? Då kommer du gilla den här.


Titel: Nevermoor: Morrigan Crows magiska förbannelse

Författare: Jessica Townsend

Utgivningsår: 2018

Förlag: Semic

ISBN: 9789155264727

Adlibris │Bokus

 

Bloglovin’ │ Instagram │ Facebook

 

Litteraturuppsats – en början

Jag har just satt igång ett nytt uppsatsarbete. Det känns spännande – det var längesedan jag skrev någon stor uppsats i litteraturvetenskap. Jag kommer att vara ganska vag om vad jag skriver min uppsats om i det här inlägget – jag vet helt enkelt inte hur det blir eller ens om det blir något av allt. Istället tänkte jag beskriva min tanke- och arbetsprocess så här långt lite mer i detalj.

Att skriva uppsats är stort. Särskilt när ämne, teori och metod är helt valfritt. Hur man gör är upp till var och en. Jag har ett utarbetat system som funkar rätt bra för mig, och det är efter det systemet jag arbetat denna gången också.

Jag började med att fundera ut vad jag ville skriva om. Det är egentligen det svåraste, tycker jag. Det ska vara något som är intressant och som behöver forskas om, samtidigt som det ska vara roligt (så man orkar forska om det). Jag har rätt många idéer på saker jag vill forska om, så jag utgick väl egentligen från dem.

2019-03-11 03.34.13 1.jpg

Sedan funderade jag några vändor på om det skulle gå att utföra. Eller om det skulle vara för svårt, eller om mitt uppsatsutrymme är tillräckligt för det jag vill forska om. Och om min idé var tillräckligt bra.

Därefter sökte jag i DiVA efter andra som skrivit några liknande uppsatser, eller uppsatser med liknande tema/teori/etc. DiVA är ett slags arkiv som man kan söka efter forskningspublikationer och andra studentuppsatser i. Superbra att leta efter inspiration i, med andra ord.

När jag bestämt mig för något att skriva om började jag samla information. Eftersom jag jobbar på bibliotek var det en ganska lätt uppgift. Några böcker fick jag reservera, men de flesta kunde jag hämta direkt på hyllan på min arbetsplats. Jag kommer säkert behöva låna rätt mycket mer, men till en början räcker det bra.

2019-03-11 03.34.35 1.jpg

Böckerna ovan är alltså bara en liten del av alla böcker jag lånat som hjälpmedel och inspiration.

Mycket information finns dessutom på nätet, så jag har väl 15 sparade flikar uppe nu. Börjar blir lite svårt att navigera, haha. Och så har jag redan en del böcker i litteraturvetenskap hemma.

Jag vill skriva om skräck, eller mer specifikt gotik (alltså skräckromantik). Kanske inte helt otippat med tanke på gotikkursen jag läste nyligen. Sen tycker jag att narrativanalyser är roliga, så det blir sannolikt en sådan.

Jag har saknat litteraturvetenskapen. Och att forska (det var en av mina favoritsysselsättningar som liten, och som tur var följde det intresset med upp i vuxen ålder). Det känns som att det var längesedan jag verkligen grottade ner mig i berättelser. Och det var längesedan jag skrev en ordentlig uppsats.

Fortsättning följer…

Bloglovin’ │ Instagram │ Facebook

 

 

Bokhandlarnas bokrea – hiss eller diss?

Årets bokrea är i full gång! Jag har besökt bokrean vid ett par tillfällen, både ensam och i sällskap. I det här inlägget berättar jag mer om mina upplevelser av årets bokrea.

I helgen undersökte jag årets utbud på Akademibokhandeln. Detta var mina andra sväng till bokhandlarnas bokrea i Göteborg. Första svängen var med min syster och en kompis. Den dagen inleddes med fika (det är viktigt att fika om man ska orka ner på stan) och avslutades med att min syster köpt ett par böcker, min vän köpt något helt annat än böcker och jag köpt … ingenting.

Jag vet inte om jag är besviken på årets bokrea eller om jag helt enkelt är nöjd med böckerna jag har. Jag brukar vara snabb på att fylla i en hel lista på böcker jag vill köpa på bokrean, men detta året ekar listan tom.

2019-03-11 11.40.24 1.jpg

Kanske är det så att jag blivit bättre på att köpa (eller önska mig) de böcker jag vill ha. I julas fick jag till exempel några böcker jag önskat mig som nu finns att köpa på bokrean.

Det är jättemånga bra böcker på årets rea. Jag har sett flera jag skulle köpa om det inte vore för att jag redan har dem. Jag önskar bara att det fanns fler som jag inte har (men vill ha).

Det kan också ligga något i att jag valt att enbart genomföra bokreaköp på Akademibokhandeln i år. Kanske finns det bättre utbud i andra butiker. Särskilt i nätbutiker, kan jag tänka mig.

På min första bokreasväng besökte jag förutom Akademibokhandeln även Science Fiction-bokhandeln och Adlibris. På SF hittade jag tyvärr inget jag ville köpa, men på Adlibris såg jag att de hade några Agatha Christie jag velat köpa om jag inte begränsat mig till Akademibokhandelns bokrea.

Att jag valt att enbart köpa på Akademibokhandeln i år är helt och hållet ett ekonomiskt val. Jag har presentkort där som jag fått i gåva och kan använda, men det har jag inte på någon annan bokhandel. Men hittar jag någon helt fantastisk bok jag bara verkligen måste ha i en annan bokhandel lägger jag nog en beställning ändå. Man kan ju inte begränsa sig hur långt som helst (när det gäller böcker).

Men allt är såklart inte helt ointressant på Akademibokhandeln. Jag fann två böcker som kanske får komma med hem: Hemmet av Mats Strandberg och en bok om att skriva journalistiska texter som jag tyvärr inte minns namnet på. Men bokrean pågår ett par veckor till, så jag ska fundera några svängar till.

Jag har sett så många fantastiska bokreaköp andra gjort och lagt ut på sina bloggar och Instagram-konton, så att det finns bra böcker att fynda på årets bokrea är självklart. Jag har dessutom genom sådana inlägg upptäckt att även second hand-butiker sysslar med bokrea. Häftigt!

Vad tycker du om årets bokrea?

Bloglovin’ │ Instagram │ Facebook